New Years re:solution – NyVår1

Den som hittade på nyåret, och nyårslöftet, bodde nog inte i Sverige – eller gjorde faktiskt det och var en sablars skitunge till lustigkurre. Jag menar vem fick för sig att *Förändringens tid* var samma tid på året då vi (tillsammans)[1] är som allra mest privata, alltså idio(t)s, och egna, alltså sui generis, och nog förmodligen därför även som allra mest sui *cida*[2]? Och kom inte med den att nyåret är 🎶”tra-ditioooooon – TRADITION!” 🎶, eller något relaterat till ”en sån där händelse av astrologiska proportioner som är mycket större än vi människor och dina dumma förslag”, eller ”ljusning och sånt där som faktiskt *finns*”. Gitta med dom, and get this: oberoende av hur planeterna snurrar och dina hjärnceller surrar så behöver det ju inte därmed slå slint för oss i skallen så pass att vi får för oss att det är rimligt att vi ska inleda vårt ***HELT NYA JORDSNURRANDE LIV *** med slösint förhastad handling, snarare än en månad, eller två, med kontemplation, och tålamod, till tonerna av överätande och underpresterande. Nej ni, man skall leva i synk med det snurriga ding-ding-världsliga jordelivet, och därför borde januari inte vara tidpunkten för ett nytt år och nya tag, utan månaden då vi tycker som allra mest synd om oss själva och det år som gått, och just därför också kan klura ut vad synden i vårt liv egentligen består i (något som bara kan misslyckas om vi ”gör en ostrich”), och hur vi kan få den att *inte* – nästa år.

 

...

 

 

I looked it up – det var ingen lustigkurre som bestämde att det nya året skulle börja 1 januari. Ja åtminstone ingen svensk sådan. Så vem, (s)pray tell, har vi att tacka för att januari anses vara årets första månad, och därmed rimligtvis borde vara den tid på året då nyårslöften ska förankras i ens liv[3]? Vem annars, om inte *Dom*. Dom havande-havande. Dom inte-så-givande havarna. Havarna av M*A*K*T. I plural. … Machts? Eh – es macht nichts! Pluralis vulgaris i alla fall, för för fan, är det inte Julius Caesars småpåve-fasoner som fick Romarriket att instifta den Julianska kalendern (som inte börjar med juli, såklart, utan le two-faeced/tve-kindade guden J-anüs’s januari), så är det något annat svepskäl som legat bakom maktspelen bak-om the (breaking) winds of change because ”holy moly – religion!”, eller ”oh shit, måste lämna my mark upon the (sociopolitical) world because I just remembered I’m mortal!” – as if God would care about the first, and eternity would give a rats ass about Jack’s inflamed sense of daddy (and Big Daddy[4]) issues.

 

Och även om vår köksknivblock-kompatibla Kajser må ha varit den som ursprungligen fördömde oss till tusentals år av oäven sylvester-samordning till att börja med, så var det självfallet så att den julianska kalendern dog med Romarriket (I told ya that Jack[s crock of] shit has *jack shit* of a name, say, or stay in the echo chamber of our eternal grave), varpå nyåret åter igen inträffade 1 mars[5], så—med andra ord—det krävdes någon att komma på samma dumma idé, ännu en gång. Entra Påve Gregory XIII som 1582 instiftade kalenderreformen som så småningom nådde enda upp till Sverige, which brings us here, 451 år senare, up to speed, and up to our knee(ds) in speedos and in up shit creek throwing wintery fits in piss and pee not flowing freely *valley*. Which also brings to us det här med det här sablars nyårslöftet. Som om vi during the buttnekkid stiff nips freezing cold of yuletidember och vabruari kan förväntas hålla något annat än our shit *together*, inne, som vi för övrigt inte hade kunnat göra under dessa månader om den inte halvt om halvt redan hade frusit fast where the sun don’t shine. Nej du, när tolvslaget slår to ring in—eller kanske är det förresten SM(e)S(senga) man gör nu för tiden—och vi hatchar våra best laid plans of m-ice and men, då rör vi oss (åtminstone mot något bättre, för att försöka springa ifrån oss själva, det gör vi ju) som Coach Oleander säger i dataspelet Psychonauts när han beskriver Ra-Ra-Raz-the-Spaz’s första söliga försök till (para)militär psykonaut-träning: ”Like molasses, uphill, in January – with *crutches*!”.

 

Vet ni vad kyla är för något? Atomer när dom rör sig som *melass*. I uppförsbacke. I januari. Med kryckor. Vet ni vad skitmycket kyla är för något? Ännu mer melass. I ännu mer uppförsbacke. I januari. Med en. Trasig. *Kryckfan*. Och vet ni vad skitskitmycket kyla—exkrementus maximus—är för något, det vill säga den absoluta fryspunkten som äger rum vid -273,15 °Celsius? Jo, det är när atomerna slutar röra sig absolut, helt enkelt – melassen har nu inte bara frusit och är hård som is, eller kompakt som den komprimerade kolen diamantium, eller tät som nukleär pasta i skorpan på neutronstjärnor, eller adamantine som adamantium (true adamandium nu, not that knock-off commie carbonadium shite), eller impenetrable som vibranium (Savage Land Anti-Metal-varianten, då), eller ens oförstörbar som wunderbara amazonium, utan liksom ännu mer hård och allt det där andra – det har ju nått peak motherfreaking (original) tekhnikós (so to speak)! ”Nähä”, hör jag dig nog säga. ”Inget, inget, är hårdare än *amazonium*”, hör jag dig fortsätta. Oh oh – here we go.”… För i Wonder Woman #52, publicerad mars 1952, då Diana, Artemis, och Aztek ska rädda en amazon som man trodde var förlorad från Guden Tezcatlipoca, sas det faktiskt att Dianas Afro-dianska Bracelets of Submission--”--oOoOoOohkey, let me stop you right there… binoclard! Jag ska berätta för dig vad som är hårdast i multiversat. Brace yourself... Den Absoluta Frickin Fryspunkten, what else, you damn nerd!? Alltså förmodligen, menar jag. Det är en mycket kvalificerad gissning alltså, för att jag ju är mycket kvalificerad. Och det verkar ju faktiskt vara omöjligt att uppnå (nednå?) absolut fryspunkt—till och med för Maxwell’s daemon—så då kan väl den *massa molass* som teoretiskt sett gör detta lika gärna även få vara lika omöjligt *hård*. Men alltså häng inte upp dig på det nu – min poäng är i alla fall att inte ens Old Reliable *Kryckan* hjälper längre när det är full frys, och nej – inte ens om den är gjord av amazonium! För att total förfrusning equals total tot. Totalt stoppande av tiden. Total omöjlighet att förändra—to say nothing of att förädla—sig. Och därför, by reverse-engineering this whole sheet-bang (#!), kan vi dra följande slutsats: kyla är inte optimal för tillväxt[6].

 

Hence, ergo: vårt kollektiva misslyckande att hålla våra frostskadade hjärnors nyårslöften, och istället ta återfall. Gentle hen’s, me-lasses’s, and misses’s—jag menar *herre jisses’s*—låt oss komma ihåg att we canought derive an ”ought” from an ”is” – at least without a supporting ”(th)ought” pre-miss. Nej ni, kylan bör icke användas till att hoppas att man kan hålla sina löften, utan kan gott användas för att—kreverande som *as*—keeping the bare-ass minimum of our shit together så att våra SAD-riddled bräjns[7] under the influence (of WINTER IS COMINGHERE) kan börja obsessa över lagom felriktade future mistakes och ”åtgärder” snarare än börja verkställa dom pronto – detta kan jag lova er! Inte är vinter handlingens tid i varje fall – måhända tragedins, i sådana fall. Men för good times och masker med frowns-turned-upside-down har vi ju sommaren, när allt går som i nerförsbacke, och så *våren*, då – tidfället då nerförsbacken *börjar*.

 

Så här är’e: slutet på nerförsbacken som är sommaren är till för att *konsolidera* det som varit gött—och som man tror kommer fortsätta vara gött—inför hösten (som i sin (o)tur är till för att förädla förändringarna som utförts), men våren, *våren* är där för att implementera det som gör livet gött att leva (men inte alltid är så lätt att skreva hem om). Så mitt förslag, den hemställan jag vill slå ett slag för, är att se vård-ag-jämningen som brukar infalla den 20 eller 21 mars (då dag och natt är lika långa här i Svearriket, och både vårdande och agande alltså är i balans) … (fast kanske är dag och natt lika långa överallt på Terra Mater då, när jag tänker efter?) (equinox stuff – not my stronk spacesuit)... som ett tillfälle att blotta ens själ, och se vad som behöver offras, blōstrąs, *𐌱𐌻𐍉𐍃𐍄𐍂*, på vårblotet, för att nytt liv ska åter-upplevas. Förslaget, med andra ord, är att se denna *Krigsgudens*[8] Vårblot som det nyår som inte börjar med kampen att hålla nere pizzan, utan kampen om att få ner selleri-spenat-broccoli-spirulina-smoothien – eller vad man nu ska äta för att må bra resten av året (om man—som vissa—tror på att ett år kommer att bli så som dess första dag). Which—sandwhich—reminds me – visste du att det är lättare att hålla en hälsosam vikt under vår och sommar? Fast vänta, vad säger jag egentligen – inte bara din kroppsmassa lättar då, utan hela din själ blir lättare, och för fanken allt, egentligen, blir lättare, and takes flight – allt, din *kättare*! Det är ju därför jag är här med min klagan och förslagan av ny(gamla) levnadslagar, så lätta på din kropp, din kalk eller ditt dryckeshorn, and praise be påskablōtet och dess Krigsgud som kommer för att skapa fred, fast liksom med hjälp av svärdet—precis som det sades i Matteusevangeliet—Jebus!

Så om du i vintras har varit som en Paladin som inte healar, ta det då lugnt – Jebus har redan både ohealat och självhealat och gett dig nåd för din bristande (mercy)support och dina DPS-klass-ambitioner, och genom detta är du redan healad! Alright, the jury’s still out on that one, men du kan i alla fall ta’t lugnt för att du oberoende av vinterns och det förgångnas (ett förgånget som ju är fastfruset i tiden och därmed absolut också är en slags vinter) beroenden och Jesus frälsarstatus har heala (eller åtminstone halva) vårsommaren på dig att göra b(l)ot(emedel). Och *nästa* vinter, ny(v)år, och sommar – för den delen. Hela livet, rentav! Yey! From cradle to grave – work, work, work, oh hey! Och kanske till och med efterlivet också – om du tror på sånt? Sannerligen – praise be *(i)morgondagen*. Men kom ihåg: det mejkar sense att se försök till förändring, skridande till handling, anslagande till reformering, blott som ett första steg i en ettårs-, femårs-, eller livsårsplan, tovarisch. Att förädla Guds corpus handlar ju som man säger ”nyet om att ha en viss diet”, utan om att byta livsstil – att gå till templet som är den heliga Brodin the Swolefatherns ande varje dag[9]. Se tiden innan nyvåren, the dead [of] winter, som ett test trial på det som komma skall till våren och sommaren – och resten av livet. Fast vad du än gör tänk inte på att det faktiskt är RESTEN AV LIVET som du kommer behöva förkroppsliga Brodins wheymen, för då finns risken att resten av ditt liv blir väldigt kort! Ta det istället dag för dag, och se varje ansträngning, anspänning, påfrestning, satsning, som ett tillfälle att ta ett par staplande steg och falla ner back on yo tush, så du ta din initiala plan, shove it up your arse, digest it some more, och sen resa dig upp igen. Och denna ”gång” – pröva att använda båda benen.. (ya idjet). Utför din begynnande resa upp mot andra galaxer och vidare mot universums mitt—excelsior!—med wittle more balans, liksom. *Baby*. Wittle, baby(steps). Ett steg närmare att—som ISMANNEN *WIM HOF* skulle ha put it—”get high on your own supply!”. Och som mystikern Lester Levinson sa angående förändring och att släppa saker [inte fisar då, utan i bemärkelsen ”att acceptera”, reds.anm.] – ”Don't release to get *high*, get *high* to *release*!”.

 

Visst gör det ont när knoppar brister (ja i översatt mening, då), men desto mer ont gör det att försöka få dom att knoppa när det inte är deras tid. Ge dig själv därför hädanefter lov att ta god tid på dig att knoppeli-roppeli-knoppa. Nippy? Nip that shit in the bud, bud! Efter nyåret får vi alla en *ny chans*, för då är glädjens timme inne för—arkaiskt, snarare än *ironiskt*, nog—”föråret” – töväderstiden, då den närmast *mytiska* storstadssnön smälter, och allas våra frusna hjärtan tinar litegrann så att vi bättre kan ta hand om v(ar)ann. Denna töväderschansrisk (of rain) heter, och är *Vår* – (breaking) in the ma(y)king, and yoretoday for the taking. Och därför är det *just nu*—ja just nu—[10]faktiskt *din* tid. Det vet jag helt säkert. Din tid att vad? Ja vad vet (inte) jag. Kanske att införa någon lagom low effort and high leverage habit som kommer att pay out dividends varje årstid. Kanske—om du känner dig synnerligen spicy—en low calorie desert and high cerebral hemorrhage beverage *aggregate*, also known as daglig periodisk fasta som inleds med en skinny bitch[11] som du får betala för utan med omsvep?

 

I’ll leave it to you to work out the deets. Men det finns nog något som bara väntar på att blomma ut med din hjälp – så mycket är säkert. Låt det blomma rött, och stort, som en planet. Låt det öppna, aperire, som om det vore sprutet från venerna som en samuraj som försökte uttala ordet april öppnade upp från sin motståndares vener. Låt det slå rot och växa, som om det vore Moder Majus Maia själv. So don’t be a hack and don’t hack it – hack[12] that noice shit with your weapon of choice (som en ICE-pick[13]). Ha det fint med att komma på vad du skulle må bra av. Follow your blissters, and don’t forget to moisturice those moles on your mellow asses.

[1] Alltså nog för att sui-cid är en typ av förändring—hence death signifying change in tarot—särskilt för dom överlevande, men för den som faktiskt cuttar, cīdar, caedōar av sin egen livssträng leder det ju bara till mindre framtida förändringar – det är ju för att slippa mer nymodigt mög ovanpå sitt gammel(o)modiga mög som man begår skiten till att börjaavsluta med!

[2] Vi i Sverige tar förvisso livet av oss som mest på nyårsdagen, men generellt sätt, över en längre period, är det något speciellt med nyvåren, då man föreställer sig att vinterdepressionen torde börja släppa, men då vi faktiskt har en benägenhet att ge upp (eller skrida till handling/get down with the dying) som allra mest. Ibland är det fan lättare att bara vara så nere i skiten att man inte ens försöker komma ur den. Och så blir det bara ännu deppigare när man inte ens har sällskap i sin deppighet, för delad olycka är halverad olycka – att dela olyckan är ju halva glädjen med den!

[3] (och skulder ska betalas och verktyg ska återlämnas till dess rättmätiga ägare – något som förvisso kanske var mer av en grej förr i tiden då man faktiskt blev av med sina skulder, och faktiskt gjorde en grej av att lämna tillbaka grejer för att det inte gick att ghosta folk)

[4] AKA sentiment d’incomplétude, or as we in the biz like to call it –  (Forever) Small Inferiority Complex Big Ego Spiritual Napoleon Syndrome (FSIC-BESNS). 

[5] Att se 1 mars som årets första dag var även kutym i Ye Olde Baby-lon-lon-ranch, och därmed även Ye Olde Romrussinet, which makes the latin naming convention of the rest of the months of the year suddenly make a *whole* lot more sense – septem, octo, novem, decem betyder ju bokstavligt talat sju, åtta, nio, och tio. ”Men resten av årets månader, då?!” Jo, nä, dom har ingen relation till siffror, utan är istället dedikerade till gudar som Juno, statsmannen Julius Caesar, och Roms första kejsare Augustus. Min teori för denna diskrepans är att när det väl var dags att namnge september månad så var det liksom september—metoden att låta sig inspireras av månaden ifråga till namngivningen av said månad hade ju funkat så bra dom andra gångerna!—varpå alla hamnade i höstdepression och man helt sonika fick nöja sig med dessa högst pleti-kretinianska namn som bara har förföljt oss sedan dess. Antingen det, eller så var det faktiskt så att ingen ville ha en ruggig höst/vinter-månad döpt efter sig, men att det samtidigt verkade konstigt att låta någon man ville göra narr av eller som man tyckte illa om få en hel månad tillägnad sig—hur nedrig den än var—ergo the half-assed result.

[6] … Ja om vi inte räknar sån där ekonomisk-expansionistisk-kolonialistisk tillväxt då—where money always sloshes through the pipes and the sluices, revitalizing the economy's juices—för det verkar definitivt som att dom av våra förfäder som flyttade norr och frös så mycket att dom förbleknades med tiden nådde critical masshattery efter generationer av degenererande köldskador på hjärnan när dom fick idén att åka tillbaka till dom varma länderna—äntligen!—och istället för att take a chill pill... valde att förslava människorna och naturen där.

[7] Season Affective Disorder (affected) (bräjns)

[8] En Krigsgud vars namne även är Den Röda Planeten, den med i snitt −64 grader Celsius, which, by the by – what the fuck man?! Det är väl typiskt att den planet som är frickin röd inte är den som är varmast – alla dessa år av tv-spelande has rot my brain, för jag föreställde mig såklart en värld täckt av flytande magma, snarare än fastfrusen sockerlösning. Hur mycket krigande får man gjort där egentligen? Although, it makes hella sense now – Mars stack ju därifrån för att det var så kallt, och härjade och hade sig efter att han gjort det för att han blev som den missförstådda draken med en sticka i tass, eller som systern vars hjärta frös till is för att hon inte fick bygga snögubbar som liten, fast, liksom, inte alls, för snögubbar fick Mars säkert bygga till sitt frusna hjärtas content. Fast, ah – det är ju säkert systern han fattades! Om vi inte räknar med Minerva då. Eller Bellona. Eller Diana. Elleeeer så backpeddlar vi och säger att Mars är som draken med sticka i tassen, fast mer som Bellman när han går på dass och upptäcker att han inte har rätt verktyg för att take care of his *shit*. Ja för att den som inget papper har, låter skiten sitta kvar, menar jag.

[9] Som det står—i andemening—i 1 Korintierbrevet 6:19-20.

[10] För dig som läser denna text i vårsommaren.

[11] Skinny bitch är en drink som består av starksprit med typ en klyfta citron och läsk utan socker (och så is, såklart, för att upprättelse—det vill säga saker som ställer dig på benen—is, after all, best served cold), vilket innebär att den—if you go low on the lemon, and heavy on the stronk—knappt innehåller några kalorier alls, vilket gör den både fasta- och hälso-kompatibel, och därför även gör den till ett bra substitut för breakfast (och kvällsmat). Citronen bryter inte fastan för den är mer symbolisk, och estetisk, såklart – but wee(colored) frosting on the cake.

[12] As per the dictionary of my ass: “A hacker is a person who enjoys exploring the details of programmable systems and how to stretch their capabilities – digital, or otherwise”.

[13] ICE Pick – a tool in cyberpunk lingo for hacking Intrusion Countermeasures Electronics (ICE) security programs which protect data from being accessed by hackers, and thus *must* be hacked in order for understanding, and sharing—and caring—to take place. Kopimi, baby! Information wants to be free, surely!