Dags för utvecklingssamtal

Samhället har stramats åt och nya situationer och behov har uppstått. Under pandemin har saker ytterligare ställts på sin spets. Och när kontaktvägar till politiker och allmänhet förändras kan huset även behöva fundera över hur vi kommunicerar och marknadsför oss.

En naturlig genomlysning av verksamheten sker vart tredje år i samband med ackrediteringsprocessen, men många av sakerna – hur ska vi jobba? vems behov är det vi täcker? vart vill vi? hur tar vi oss dit? – behöver diskuteras lite extra. Det menar både Herbert och Karina.

Den 7 september planeras en visionsdag; en heldag med diskussioner för personal och medlemmar. Utmaningen börjar redan i sommar dock, när covidrestriktionerna upphör och vardagen så smått börjar återvända till verksamheten.

”Vi har en jätteutmaning framför oss när vi öppnar upp som vanligt nu och ska börja ta in alla som står listade i kö, som mår jättedåligt. Många har suttit isolerade och behöver stöd i en massa olika saker”, säger Karina.

Huset erbjuder gemenskap och rehabilitering genom arbete, rutiner och sociala aktiviteter. Verksamheten specialanpassas inte efter enskilda diagnoser eller problematik, men medlemmar har ändå möjlighet att påverka arbetsuppgifter och aktiviteter genom att föra fram idéer och önskemål.

Fontänhuset strävar efter att vara en platt organisation där alla röster är lika viktiga och lika mycket värda. Samtidigt har personalen ett ansvar som medlemmar inte har – inte minst att stötta och coacha just medlemmar, vars behov alltid kommer först.

”Om du till exempel har en arbetsuppgift som ska göras och du som handledare tycker att, nej men, det här går inte fort nog, då ska du ju inte gå in och ta över, ’jag fixar detta’. För vad händer då? Tar man bort ansvaret från medlemmen så tar man bort självtilliten. Som handledare tror du ibland kanske att ditt ansvar är att få ihop dagens arbete, men ditt ansvar är att hjälpa nån annan att få ihop det. Det är lätt att tappa. Det är en av de saker vi måste titta mer på”, säger Herbert.

Mycket är det är fråga om arbetskultur, menar Karina.

”Periodvis kan det bli så att handledare känner att oj, nu måste nån stå i caféet, då går jag in och gör det, för caféet måste ju funka! Men samtidigt, vem har sagt att det måste funka? Det måste kunna gå fel också. Ibland är det nästan så att jag önskar att vi hade fått nån jättesalt soppa vid lunchen… Att nån som aldrig har jobbat med kök provade på och liksom shit, vad duktig du var, att du vågade testa. Om det inte finns utrymme för att få våga prova saker – och att det är okej att det kan bli fel – så sker ingen utveckling”, säger hon.

Det är även viktigt som chef att man har helikopterseende, och hela tiden gör konsekvensanalyser av vad som sker, menar Herbert.

”Jag försöker trycka på att ska man lägga till saker måste man kanske också ta bort saker. Vara beredd på att ta det beslutet, om det är något som inte har samma relevans för huset längre. Lägger man bara på och lägger på tappar man verksamheten. Men medlemmar måste känna sig trygga också, det kanske är en grej som de har gjort i 25 år! När tidningen och radio slogs ihop till media blev det en diskussion om kontorsgöromålen – det hade ju varit tidning och kontor tidigare – och nu ville man inte ha kontorsgöromålen på media. Men jag tyckte att man skulle det för det finns fortfarande personer som vill göra dem. Och det har fungerat superbra. Alla kan vara delaktiga i samma gemenskap där”, säger han. 

De åtstramningar de märker i samhället runtom handlar bland annat om att stöd och funktioner har dragits in, att tjänstemän har mindre tid och att myndigheter inte pratar med varandra. Sprickorna i välfärden växer och ofta får Fontänhuset vara bryggan mellan de olika instanserna. 

”Om arbetsmarknadsförvaltningen till exempel slutar att stödja några som har psykisk ohälsa och säger att nej, vi riktar bara in oss på de som är schizofrena. Jaha, men alla de andra då som ni har haft hand om tidigare? Nej, slut med det. Alltså så”, förklarar Herbert. 

De har märkt det senaste året att huset har möjlighet att snabbt ställa om. Till skillnad mot många andra fontänhus runtom i världen har Malmö hållit öppet, eller varit tillgängligt på annat sätt, under nästan hela pandemin. Uppsökande kontakt med medlemmar via reach out har utvecklats, medlemmar har träffat andra medlemmar ute på stan, handledare har arrangerat promenader med fika, kameror och bildskärmar har satts upp på husets olika våningar för att möjliggöra digitala enhetsmöten och andra sammankomster.

”Så vi har ju ett annat läge idag”, konstaterar Herbert.

För att bibehålla effektiviteten kan man behöva fundera ett extra varv kring vissa delar. Reach out, en av Fontänhusets viktigaste verksamheter, är enhetens och inte enskilda handledares ansvar, det kan vara viktigt att påminna om, menar Karina. Annars riskerar man att tappa denna aktivitet - som under pandemin visat sig vara oerhört viktig och betydelsefull.

”Det funkar jättebra på enhetsmötet till exempel att man går igenom listan – vilka är här idag? Sen delar medlemmar och handledare på ansvaret för att ringa eller mejla eller på annat sätt kontakta de medlemmar som inte är där, som inte har varit där på ett tag, för att kolla läget med dem”, säger Karina.

Viljan att finnas till hands och hjälpa så många personer som möjligt avspeglas även i reglerna kring vem som får bli medlem. Medan många andra hus internationellt bara tar emot personer med vissa diagnoser, räcker det på husen i Sverige att man själv säger att man mår, eller har mått, psykiskt dåligt.

Denna öppenhet ska vi vara väldigt stolta över, anser Karina.

”Samtidigt har ju allt sina för- och nackdelar, alla kanske inte har lika lätt att anpassa sig till ett ställe som är så pass yvigt som vårt är. Vissa människor kanske inte står ut med att det är rätt så mycket folk, eller att vi inte har space där man bara kan sitta för sig själv och jobba” säger hon.

Huset i Malmö slog upp portarna för första gången 1984. En del som blev medlemmar då är fortfarande kvar i verksamheten. Hur ska vi förhålla oss till det generationsskifte som är på gång? Det är också något vi kan behöva diskutera.

”Vi har pratat om det i omgångar tidigare, men… Vad finns det för alternativ? Man kanske inte finner sin gemenskap på PRO till exempel, man känner inte att man vill spela bridge med dem, man har inget gemensamt. Gemenskapen på Fontänhuset däremot, det är tryggheten. Jamen, vad?” frågar Karina. 

Idag finns det inget uttalat kring hur gammal man får vara som medlem i ett fontänhus, men frågan har varit uppe tidigare, säger Herbert.

 ”Och det är ju en exklusiv fråga. Är vi inte till för alla? Ja... är vi det?”

Grundsyftet med Fontänhuset är ju att hjälpa människor tillbaka till arbete eller studier. Men bland de som är inskrivna på ”Vägar ut” är det många som är över 65 år. Många väljer att arbeta efter att de har fyllt 65 – Herbert har till exempel varit kvar nu tills han är 67 år, och på samma sätt kan det finnas medlemmar, som på grund av exempelvis sjukdom eller skada, får sjukersättning redan vid 35 år.

Men om grundtanken med huset är att man ska ta sig ut i arbete eller studier behöver man diskutera hur man ska förhålla sig till dem som inte är intresserade av detta.

”Man vill kanske inte vara aktiv längre. Men det betyder ju inte att man vill sitta hemma själv. Vad gör man då? Var tar man då vägen? Det finns många verksamheter dit man kan gå, men där är inga relationer. Den kontakten som vi har, där vi arbetar tillsammans, den gör ju att vi har lärt känna varandra på ett väldigt nära sätt. Om någonting händer, eller när någon mår dåligt, så uppfattar vi det ganska snabbt. Ibland räcker det ju med att vi ser varandra i trappan. Det är en del av det som gör detta så oerhört speciellt”.

Hur fontänhus påverkar människor med psykisk ohälsa undersöks just nu på nationellt plan av ett företag i Stockholm, som heter Payoff. Nästa år hoppas även Institutet för Hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) i Lund att få medel för att kunna komma igång med forskning på samma område. Både IHE och Payoff är intresserade av att titta på vad vistelsen på ett fontänhus gör för måendet och för möjligheten att komma ut i studier, praktik och arbete. Men de tittar även på i vilken utsträckning vistelsen gör att man inte blir inlagd för psykiatrisk vård.

”Jag tror att om några år så har vi bra på fötterna när vi ska förklara konsekvenserna, eller fördelarna med att använda sig av ett fontänhus. Alltså det är ju så här att resultat, pengar och tid är något som politiker och bidragsgivare är väldigt fixerade vid. Inte alla, men en del är det. De vill alltid veta vad samhället sparar på att ha fontänhus” säger Herbert.

Karina säger att man dock måste se till att man inte fastnar i hur man pratar med enbart myndigheter eller bidragsgivare. För husets överlevnad är det viktigt med opinionsbildande även på andra sätt.

”Det handlar ju om stigmatisering och det handlar om hur syns vi i andra sammanhang, och vikten av vår verksamhet i vårt Malmö stad. Där tänker jag att vi borde göra mer grejer, vara med i Prideparaden till exempel. Varför är vi inte det? Varför är det en massa folk med där, men inte vi? Bara som ett exempel.”

Herbert har försökt att få Fontänhuset att gå med i Prideparaden i flera år. Men det har fallit mellan stolarna. Han tycker fortfarande att det hade varit en bra idé, antingen som ett alternativ eller som ett komplement till Gallerinatten.

”Det finns ju NSPH och det finns ju Lokalt forum, men det är ju bara för de föreningarna som är där. Vi skulle behöva möta andra människor också” säger han.

Från och med den 19 juli hålls det enhetsmöten på husets olika våningar för första gången på drygt ett år. Då upphör bokningssystemet för besök och det blir mer eller mindre vanliga arbetsinriktade dagar igen. I september kommer tisdagskvällarnas aktiviteter och söndagsmiddagarna i gång, liksom friskvården på Kockums fritid.

Här ser Karina en möjlighet till nystart.

”Jag tänker att vi behöver komma tillbaka till, hur ska vi jobba här i huset, vad är Fontänhusets roll i Malmö, vart vill vi, hur ser våra behov ut? Och det måste vi jobba med tillsammans, och relativt snart tänker jag. Vi kan liksom inte låta tiden gå i det. Och det är därför jag kallar det nystart, det är något vi måste ta i så fort vardagen ser någorlunda normal ut igen” säger hon.

För Herbert blev det sista chefsåret ett år av utmaningar utöver det vanliga, men även av oväntade och många fantastiska samarbeten. Om han ska han försöka sammanfatta sina fem år är stolthet ett ord han gärna använder.

"Ni ska vara stolta, och jag är jättestolt över att ha varit en del av det. Jag kommer att sakna det här jättemycket. Samtidigt kommer det vara skönt att äga sin egen tid. Men den värmen och den sammanhållningen som finns i fontänhus, den finns inte i journalistiken. Jag jobbade där i 39 år, och kände mig inte riktigt hemma. Här känner jag mig hemma."

Text: Anna
Huvudbild (porträtt Herbert och Karina): Hera
Övriga bilder: Fontänhuset

FAKTA HERBERT & KARINA

Herbert Tinz, 67 år, från Malmö

Var klubbhuschef på Helsingborgs Fontänhus 2014-2017 och arbetade dessförinnan som journalist.

”Jag brukar säga, det är lite tramsigt kanske, men att jag jobbade i 39 år med att beskriva verkligen. Jag kom in, såg människorna, tyckte synd om dem, såg hur de hade drabbats och skrev ner det. Men jag upplevde aldrig några konsekvenser av några förändringar. Här lever man ju med medlemmarna, all dramatik och glädje och utveckling.”

Karina Topel, 52 år, från Malmö och Caracas, Venezuela.

Började som ambulerande handledarvikarie i slutet av 90-talet, parallellt med att hon läste socialantropologi. Efter sin magisterexamen arbetade hon på heltid fram till 2005, då hon sa upp sig för att starta ett företag och forska kring hur människan påverkas i sitt samhälle av exempelvis kulturella faktorer och social utsatthet, och hur vi bygger upp vår värld. Hon kom tillbaka till Fontänhuset för tio år sedan och började arbeta på arbets- och studieenheten, där hon varit sedan dess.

”För mig handlar det här både om en möjlighet att utvecklas professionellt själv, och att kunna fortsätta att hjälpa andra människor att ta makten i sin vardag. I slutet av nittiotalet arbetade jag med kvinnor som biståndsarbetare i Bolivia för Föreningen Svalorna och när jag kom hem var jag engagerad i ett integrationsprojekt i Rosengård. Jag har alltid varit engagerad i utvecklingsfrågor inom idéburen sektor.”